Poema romàntic sobre un follet que vigila una casa de pagès, molt famós a Suècia.
Pòster del follet, disponible a https://tomtenposter.com/index.html.
Original
Traducció amb rima
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.
Les nits d'hivern dures i fredes són,
ben curulles d'estrelles refulgents.
Al soliu mas el son és molt pregon,
és mitjanit, tan sols hi ha dorments.
La lluna mena el taciturn camí,
la neu brilla blanca a l'avet i al pi,
la neu brilla blanca també al teulat.
Només el follet està desvetllat.
Står där så grå vid ladgårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.
A l'estable s'arrepenja amb les mans,
un clap gris en la neu amuntegada,
contempla, com en tants hiverns abans,
l'aurèola lunar a gran alçada;
guaita el bosc i veu que el pi i l'avet
cerclen el clos com un mur fosc i estret,
barrina, sense treure'n l'entrellat,
un enigma d'allò més embrollat.
För sin hand genom skägg och hår,
skakar huvud och hätta —
»nej, den gåtan är alltför svår,
nej, jag gissar ej detta» —
slår, som han plägar, inom kort
slika spörjande tankar bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.
Es grata barba i cabells embullats,
sacseja la testa amb el caputxó:
«Ai, és ben ple d'elements complicats,
un enigma sense solució!»
Aviat, com sol fer, la deixa córrer
la tribulació que el cap li torra,
i se'n torna a fer neteja i endreça,
a fer les seves coses sense pressa.
Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen —
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar i båsen;
glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm:
krubban han lutar över
fylls av doftande klöver; —
Rebost i eines se'n va a revisar,
els panys closos i les portes serrades.
La lluna submergeix el bestiar
en els bells somnis d'estiuenques prades.
Arnés, cops, regnes, són coses del dia,
a la quadra en Pål·le també somia:
quan furga la grípia per menjar,
d'olorosos trèvols és a vessar.
Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne;
går till hönsen, där tuppen står
stolt på sin högsta pinne;
Karo i hundbots halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin tomte känner,
de äro gode vänner.
Al corral, les ovelles i els xais ulla
i veu que dormen tranquils i a recer;
va a les gallines i el gall s'estarrufa
al pal més alt que hi ha al galliner;
entre la flonja palla en Karo jeu
i remena la cua quan el veu,
oh Karo, meu conegut estimat,
d'allò més gran és la nostra amistat.
Tomten smyger sig sist att se
husbondfolket det kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära;
barnens kammar han sen på tå
nalkas att se de söta små,
ingen må det förtycka:
det är hans största lycka.
Cap dins la casa en silenci s'esquitlla
perquè la bona gent visitarà,
sap molt bé que el tenen en gran estima
per l'esment que posa en tot el que fa;
de puntetes va a veure la mainada:
cares bufones, cap d'amoïnada,
qui les vegi no pot anar errat:
totes són el seu tresor més preuat.
Så har han sett dem, far och son,
ren genom många leder
slumra som barn; men varifrån
kommo de väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick — men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!
Havent-los vists a tots dos, pare i fill,
purs a través de la llarga nissaga
i dormint com xiquets sense perill:
d'on provenen? el follet es demana.
Les generacions se succeeixen,
floreixen, envelleixen i pereixen.
P'rò on van? Aquest és l'enigma incògnit
que el cap li torra i el deixa atònit.
Tomten vandrar till ladans loft:
där har han bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste;
nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.
Toca tornar a la golfa del graner:
cau i fortí, no li cal ni escalfeta,
ben arraulit entre el fenc del paller,
a la vora del niu de l'oreneta;
el nial és un desert adormit,
i tan sols quan les flors ja hagin florit,
tornarà l'au amb la bella parella:
les sentireu si pareu bé l'orella.
Då har hon alltid att kvittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg
lyser månen på gubbens skägg,
strimman på skägget blänker,
tomten grubblar och tänker.
Al niu l'oreneta sempre refila
tots els periples que té sota l'ala;
l'incògnit misteri no l'amoïna,
el problema que el follet atabala.
Per una escletxa del mur del graner
la lluna veu el qui està a recer,
un doll de llum la barba li il·lumina:
el vell follet rumia i barrina.
Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av forsens fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.
Als voltants boscosos tot és silent,
res no es belluga en la glacial fredor,
de ben lluny se sent el so d'un sallent,
se'n percep una molt lenta remor.
Para l'orella i, mig endormiscat,
li sembla sentir el temps que ha passat;
es demana: el temps on deu volar?
es demana: la deu on deu brollar?
Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast tomten är vaken.
Les nits d'hivern dures i fredes són,
sota el cel estelat i refulgent.
Al soliu mas el son serà pregon
fins que al cel despunti el dia naixent.
La lluna s'enfonsa en son mut camí,
la neu brilla blanca a l'avet i al pi,
la neu brilla blanca també al teulat.
Només el follet està desvetllat.
